RKP monikulttuurisuuden eturintamassa

RKP:n puheenjohtaja Stefan Wallin myöntää, että RKP on vuosien ajan - jopa vuosikymmenien ajan - ollut monikulttuurisuuden etujoukko Suomessa:

Att bära ansvar är inte alltid populärt

Invandringen var åter ett av veckans bärande teman i politiken. Ett ämne där det tycks vara svårt att upprätthålla en diskussionsnivå av normal standard. På tisdagen hördes i riksdagens plenisal verbala utfall mot en sittande minister - Astrid Thors - av sällsynt slag, åtminstone då de kom från regeringsleden, som vanligtvis brukar stöda de egna ministrarna.

Inte bara var påhoppet från Ben Zyskowicz osakligt personligt mot en minister och hennes tjänstemän, som alltså anklagades för att ha ett “attitydproblem”. Det gav belägg för antagandet, att man också i de större partierna tycks ha sina ventiler, som ibland släpper ut lite varmluft för att fånga upp underströmmar, som i annat fall söker sig fram till exempelvis sannfinländarna. Det kändes också som att en kvinnlig minister från ett mindre regeringsparti är ett tacksammare objekt för sluggerpolitik? Hoppas jag har fel.

Ett är säkert: Ingen skall inbilla sig att sfp våren 2007 skulle ha tagit sig an ministerposten med migrationsfrågor för att skörda maximala politiska poäng och bli populära. I ett land med Finlands utlänningspolitiska förflutna finns fortfarande mycket is kvar att bryta och många mörka skogar att sprida ljus i. Det har sfp försökt göra i tiotals år, dels genom att föra en orädd debatt (ta bara Eva Biaudet), dels genom att visa gott exempel på flyktingmottagning och integrering i flera kommuner i Svenskfinland.

Därför kändes det naturligt, men alltså inte utan risker, att just sfp fick den första migrationsministerportföljen någonsin i Finland. På köpet med det ansvaret kommer ohjälpligen mängder av ovett och påhopp. Men ansvaret måste bäras av någon - och i detta fall är det sfp:s historiska uppdrag att göra det. Snabbvinster finns det inte att hämta på detta politikområde. Men jag är övertygad om att historieskrivningen kommer att visa att valperioden 2007-11 blev en vattendelare i den blåvita utlänningspolitiken. Astrid gör pionjärarbete. Isen lossnar - om vi låter den lossna.

Kanske kunde det förresten ha blivit en och annan snabbvinst ifall de förslag till mera rerurser för Migri (det förra utlänningsverket) eller kommuneras flyktingmottagning som Thors föreslagit skulle ha fått tillräckligt stöd i regeringen redan 2007-08? Nu är det för sent att gå upp tidigt för dem, som yrvaket pekar på långa köer av asylsökande och undrar vad de månne kan bero på.

På torsdagen undertecknade partiledarna appellen mot rasism som sfp initierat. Alla partier utom ett ansåg att appellen fyller sin funktion och att den tagits fram i en öppen och växelverkande process där alla kunnat påverka texten. Sannfinländarna vägrade skriva på den med motiveringar som inte är av denna världen. Förvirringen blir inte mindre av att också Helsingin Sanomat, som inte ens skrev om undertecknandet i fredagens tidning, tycks anse att appellen närmast motverkar sitt ursprungliga syfte och att den bara kanske (”ehkä”) var skriven i goda avsikter.

Hoppsan! Vad skall dra för slutsatser av detta? Hemska tanke: Var initiativtagaren till appellen helt enkelt fel parti?

(Kursivoinnit ja lihavoinnit minun.)

RKP:n puheenjohtaja siis myöntää ihan itse, että RKP on multikulti-ideologian etujoukko, marxisti-leninistinen avantgarde, kansan yläpuolelle asettuva arrogantti klikki, kansaa vastaan taisteleva, kansaa terrorisoiva, kansaa aivopesevä, kansaa ylhäältäpäin hallitseva bolshevistinen, oligarkkinen juntta.

Sitähän se tarkoittaa, kun RKP:n puheenjohtaja sanoo RKP:n yrittäneen jopa vuosikymmenien ajan "rikkoa jäätä" ulkomaalaispolitiikassa ja "levittää valoa pimeisiin metsiin". RKP katsoo olevansa edistyksellinen eliitti, jonka tehtävänä on valistaa tyhmää suomalaisrahvasta antamalla sille suvaitsevuuskasvatusta ja tuomalla Suomeen satojatuhansia kehitysmaalaisia.