Teidän tabunne ovat teidän eivätkä minun

HBL haastatteli Helsingin yliopiston Aasian ja Afrikan kielten ja kulttuurien laitoksen tuntiopettaja Kaj Öhrnbergiä, joka on toimittanut G.A. Wallinin kootut teokset:

– All den här uppståndelsen kring Muhammedkarikatyrerna har faktiskt inte enbart att göra med några skämtteckningar, i själva verket nästan inte alls, säger den finländska orientalisten Kaj Öhrnberg.

Men när vi träffas är det inte i första hand Lars Vilks rondellhundar vi skall tala om – trots att vi naturligtvis till slut kommer att tala om dem i alla fall – utan den stora utgåvan av den finländska 1800-talsorientalisten Georg August Wallins skrifter. Nu ser projektledaren Kaj Öhrnberg "med smärta" fram emot den planerade utgivningsdagen - och det handlar alltså om första volymen av sex planerade, av vilka den sista kommer 2013. Eller kanske 2015?

En stor del av det vetenskapliga grundarbetet gjorde Öhrnberg redan i slutet av 70-talet. Då var också Universitetsbibliotekets (numera Nationalbibliotekets) policy med dyrbara originalmanus mera tillitsfull än i dag – den unga forskaren hade tillgång till lådvis med dyrbarheter utan sträng kontroll.

Då passade Öhrnberg på att fotokopiera hela det väldiga Wallinmaterialet av brev, artiklar, dagböcker. Och tur var det, eftersom det visat sig att flera dokument sedermera stulits från samlingen, innan säkerhetsföreskrifterna hann ikapp verkligheten.

Wallins färgstarka person – hans burdusa och odiplomatiska sätt, hans både köttsliga och andliga kärlek till beduinerna, hans ibland överdrivna förakt för akademiska konventioner – får läsaren bekanta sig med i den kommande utgåvan. Den första ocensurerade, påpekar Öhrnberg. Bland annat kvinnoeskapaderna censurerades bort av tidigare Wallinister, som också passade på att släta till Wallins färgstarka och uttrycksfulla svenska.

En detalj skall vi dock berätta, som aptitretare: Också om sina kärleksäventyr skrev Wallin "oss grabbar emellan" i öppenhjärtiga brev till sin lärare i Helsingfors, Gabriel Geitlin. Men på engelska, som på den tiden var ett så sällsynt språk att man kunde vara säker på att Geitlins barn inte skulle kunna ta del av de olämpliga partierna.

– Kom nu ihåg att betona det här: utan mina redaktionsmedarbetare egyptologen Patricia Berg och Kira Pihlflyckt på Svenska litteratursällskapet skulle det här arbetet aldrig ha blivit färdigt, för jag skulle inte ha kunnat släppa materialet ifrån mig.

Vem behöver orientalistik?

Men bortsett från allt det rörande och roande mänskliga - varför skall vi i Finland syssla med orientalistik, arabisk historia, beduindialekter?

– Om vi nu alls behöver humaniora, så behöver vi också kunskapen om vår kulturs rötter i den orientaliska kulturen. Vi humanister brukar tala om "vår judisk-kristna civilisation" men vi kunde lika gärna tala om "vår arabisk-kristna civilisation". Det är så mycket vi inte förstår om vår egen kultur om vi glömmer det här. Det så kallade grekiska arvet som vi känner det har till stor del kommit till oss genom 700- och 800-talens arabiska översättningar, som fördes vidare i den arabiska traditionen och under den moriska kulturens blomstring på 1000- och 1100-talen på Iberiska halvön och på Sicilien nådde Europa genom översättningar till latinet, svarar Öhrnberg.

– Det är sorgligt att det ska vara så svårt att erkänna att det funnits tider då Orienten varit den givande parten och väst den mottagande. Men det har blivit lättare, man hamnar inte längre i så tillspetsade dispyter med klassicister och medievalister som för några årtionden sedan om de här sakerna.

Det som forskningen numera börjat erkänna – om det arabiska arvets fundamentala beydelse för vår självförståelse – har ändå svårt att hävda sig i samhället. Någon professur i egyptologi har Helsingfors universitet aldrig haft, och professuren i assyriologi upphörde i och med att den världsberömde finske assyriologen Simo Parpola gick i pension, påpekar Öhrnberg, som tycks sörja sina nära granndiscipliners öde.

Universitetet har dock en professur i arabiska och islamforskning, och professor Jaakko Hämeen-Anttila är ett bekant namn i offentligheten eftersom efterfrågan på arabisters sakkunskap under det senaste decenniet upplevt ett häftigt uppsving.

Också omvärldens syn på Kaj Öhrnbergs yrkesval har växlat: - När jag började studera arabiska 1964 sa man taivaanrannanmaalari, "vilket drömmeri". 1974 blev det oljekris, och man sa "så framsynt du var".

Mordhot mot forskare

När jag frågar hur Öhrnberg ser på problematiken med Muhammedkarikatyrerna, och avslöjandet om mordkomplotterna mot den svenska konstnären Lars Vilks, påminner han om att de här kontroverserna är ett symtom på något som också akademiska forskare känt av i decennier.

– Den amerikanska koranforskaren John Wansbrough gav 1977 ut sin Quranic Studies, där han bland annat anser att Koranen kodifierades först på 800-talet, alltså 200 år senare än de flesta västerländska orientalister anser och alla muslimer tror sig veta. Han utsattes då för så många mordhotelser att han slutade forska och övergick till att skriva romaner som ingen ville publicera - detta tio år innan Rushdie fick sin fatwa 1989. Detta bara som ett exempel, säger han.

– Man kan fråga sig hur klokt det är att med flit göra sådant som man vet att förorsakar problem och ännu värre är det om man medvetet vill skapa problem. Jag har dock alltid kämpat för en absolut akademisk frihet och föreläst om saken bland annat i samband med islams så kallade bildförbud. Jag har på mina föreläsningar visat de danska "skämtteckningarna", tillsammans med bilder av profeten Muhammed som muslimer skapat under olika århundraden och än i dag skapar i den shi'itiska världen.

Said-paradoxen

Det paradoxala är hur den (kristna) palestinsk-amerikanska kulturforskaren Edward Saids kritik av västerlandets orientalism för araber och muslimer blivit ett vapen att rikta mot all västerländsk forskning speciellt i fråga om Mellanöstern.

– Saids bok Orientalism var en revolutionerande bok oberoende av vad man ansåg om själva tesen i boken. Said hävdar att Västerlandet blir till genom att skapa och benämna sin motsats - Österlandet, eller Orienten. "Orienten" är allt som "väst" inte är: primitivt och grymt. "Orientalen" är allt som "västerlänningen" inte är: liderlig, irrationell, fanatisk, förmodern. Ur bilden av Orienten stiger bilden av Västerlandet fram som modernitetens, rationalitetens, rättvisans, demokratins och framåtskridandets kraft i världen, beskriver Öhrnberg.

– I dag får jag höra "med vilken rätt studerar du arabernas historia, det kan bara en arab ha förutsättningar till". I dagens värld då oljepengar från Saudiarabien eller Emiraten finansierar flera universitets institutioner för Mellanösternstudier, dikterar de också vad det forskas i, säger Öhrnberg.

– Den akademiska forskningen i speciellt islams "heliga historia" kommer att bli ännu svårare om inte direkt omöjlig då premiärministrar står beredda att ingripa ifall forskarna kommer med sårande forskningsresultat. Så som Matti Vanhanen gjorde då han skyndade sig att be om ursäkt när en grupp som kallade sig "Suomen Sisu" publicerade Muhammedteckningarna för några år sedan.

– All den här uppståndelsen vi har fått uppleva de senaste åren har inte enbart att göra med några skämtteckningar, i själva verket nästan inte alls, om nu någon någonsin har trott det. En högljudd minoritet i den islamiska världen har kapat rollen av talesmän för muslimerna i sitt försök att få till stånd en "civilisationernas konflikt". Personligen anser jag att man borde kunna säga "Era tabun är era, inte mina". Det här är ju någonting som också Koranen (109:6) bedyrar: "Åt er er religion, åt mig min."

Pia Ingström

pia.ingstrom@hbl.fi

(lihavoinnit M. Ellilä lukuunottamatta väliotsikoita ja toimittajan nimeä)